För ett tag sen skrev min lillasyster detta till våran andra syster, hennes storasyster & min lillasyster, och jag grät hela texten igenom! Hur kan en 12-åring skriva detta? Hon är ju bara ett barn!! Och att hon ens ska behöva tänka såhär... Jag försökte precis läsa upp det för Johan och sa att "Nej nej jag ska inte gråta", jag hann några rader sen kunde jag inte läsa mer! Jag fattar inte hur hon kan skriva nåt så underbart fint..



Det syns ju inte så bra vad det står så här får ni texten förtydligad;

Hanna, jag vet inte riktigt vem du är längre. När är det du? När är det anorexian?
Ditt humör är upp och ner.
Men en sak ska du veta: Varje gång jag har sett en stjärna falla, en kaka har gått i tre delar eller en ögonfrans hamnat på kinden, ja alla gånger då man ska önska sig något, så har jag önskat att du ska bli frisk. Man ska ju inte berätta det, då går aldrig önskningen i uppfyllelse, men jag hoppas du kan klara det utan att jag önskar mig det, och jag ville att du skulle veta det. Jag vill att du ska kunna stå framför spegeln och säga att du ser bra ut, inte att du är tjock, att du ska bli frisk! Jag har lovat mig själv att jag ska aldrig, aldrig börja tänka så.
Du måste kämpa!! Och när du väl är frisk kommer anorexian aldrig kunna ta ett tag om dig, för jag ska hålla om dig hårt, för evigt.

Du är min syster,

du ska vara en bra förebild.

Jag hoppas att du blir det en dag.

Du är det på andra sätt, men dom sidorna är svåra att se just nu.

JAG ÄLSKAR DIG AV HELA MITT HJÄRTA!

KÄMPA PÅ!