Det må vara så mycket snack om det och man kan bli ganska less på all hysteri. Men jag tycker det är väldigt viktigt, och intressant. Kanske för att jag det senaste året varit så nära inpå det? Inte hos mig själv men min lillasyster. Det gör så fruktansvärt ont att inte kunna göra nåt, att inte kunna trycka in i deras lilla hjärna att så som dom tänker är helt sjukt och inte alls stämmer. För för någon som tänker "normalt" så låter det helt sjukt. Hur kan man tänka som dom?! Det går inte att förstå.

Men nu såg jag att det skulle vara en dokumentär om detta ikväll, "22:40 Barn med anorexia" på tv 4. Så orkar jag vara vaken ska jag definitivt se det, och detta är till och med barn på 6 år! Det är riktigt sjukt. Men jag tror det är mycket det smala idealet som spelar in, personligen tycker jag att det har blivit mycket bättre det senaste, men man är fortfarande alldeles för inriktad på det idealet. Jag själv är ju överviktig och försöker gå ner i vikt, både för hälsa och utseende, men inte för att bli pinnsmal utan bara normalviktig, vad det nu är, men i mina ögon är det smal men med former. Ingen pinne. Men det är lättare sagt än gjort för vissa, min andra lillasyster till exempel äter helt normalt men är väldigt, väldigt smal, och jag var likadan när jag va 12 år.

Eftersom jag gillar detta ämnet och på gymnasiet skrev jag ett arbete om det, så har jag även valt det nu som projektarbete på psykologin. Inte bara anorexia utan ätstörningar över huvud taget. Men man kan väl säga att problemet jag har, att äta för att jag är ledsen eller har tråkigt också är en ätstörning, men jag tänkte mest rikta in mig på bulimi och anorexi. Och det känns ännu mer intressant och viktigt nu när jag varit så nära inpå det, innan hade jag aldrig riktigt varit så nära det.

Det är sjukt att samhället ska behöva vara så, så att det framkallar fler och fler fall av ätstörningar!