Varning för ett deppigt inlägg, ni som stör er på sånt kan ju sluta redan nu!

Jag önskar att jag kunde sjunga bättre, jag älskar att sjunga och gör det jämt!! Jag har sjungit i kör i hela mitt liv sen jag var liten tills jag började gymnasiet ungefär. Jag saknar den tiden, även om kör kanske inte är det ultimata jag är ute efter, jag sjöng även solo inför hela skolan på skolavslutningen i 6:an, jag längtar tillbaka och hoppas komma igång och bli bättre igen! Jag blir så avundsjuk när jag hör folk sjunga att jag nästan får gråten i halsen, jag vill också låta så. Jag tyckte att jag var bra på att sjunga, men nu vet jag inte längre. Va det för att jag hade självförtroende då? Eller har jag blivit sämre då jag inte hållt igång? Jag vågar ändå inte för jag vet att jag inte är speiciellt bra.. Längre..

Jag vill bli framgångsrik, jag vet inte hur och då menar jag inte miljonär, men ett bra, roligt och välbetalt jobb. Hitta något jag verkligen vill satsa på och lyckas med, för jag vet att jag kan innerst inne, det är bara att jag är alldeles för feg och har alldeles för dåligt självförtroende.

Jag ska till att börja med nu klara av skolan, sen hitta en bra utbildning och lyckas med punkten ovan, satsa allt! Jag vill även hitta något att göra och satsa på vid sidan av skola och allt. Jag behöver nåt roligt, även om jag "bara" har skolan, är jag så stressad hela tiden, kan inte sitta still, skakar med benen, ont i magen varje dag.

Jag vill lyckas med att gå ner i vikt, "Gör det bara då", jag vet, men det är så svårt, när jag har noll självdiciplin och noll självförtroende, även om det blivit bra mycket bättre det senaste när jag fått stå på mig! Men det är så fruktansvärt svårt... Men jag vill inget hellre, än att kunna klä mig i dom kläder jag vill, visa mig bland folk utan att skämmas, känna mig snygg och få självförtroende att lyckas med det jag vill i livet, och allra mest, kunna gå på stranden för första gången på flera år.


En smal Sarah på halloween, I'll be there again! (till vänster)

Jag vill få klara mål i mitt liv, klara upp vad jag vill satsa på och ge allt!

Gårdagen fick mig att tänka. För första dagen på, minst ett halvår, mådde jag sådär fruktansvärt bra. Inget ont i magen, inget illamående och inga andningsproblem och panikångestsymptom. Det va så skönt!! En enda dag, som tyvärr gick snabbare än alla andra dagar, såklart. Det var nog första gången på 6-12 månader, om ens det. Jag har så mycket press på att veta vad jag vill plugga, vad jag ska jobba med, hitta sommarjobb, hitta extrajobb, klara skolan jag håller på med nu, få upp klara mål, hitta en hobby så jag slipper sitta hemma och tänka, sakna min familj, ja allt. Och oron över att vårt förhållande ska rasa, igen. Om det nånsin kommer bli helt återställt trots att jag gått vidare från det som hänt... Det låter säkert som småsaker...

Men för mig är det stora saker!



Vad lycklig man var då! Vilket problemfritt liv.. Om jag bara vetat vad som väntade.. Men det kanske var tur det! Men jag blir ledsen vid tanken på att man aldrig får vara liten och lycklig igen!

Det för verkligen ont! Vill bara vara hemma hos mamma, leka med mina systrar, bada i badkaret medans mamma städar huset, det luktar sådär rent, musik i hela huset, nybäddade sängar, en mysig kväll framför "Fångarna på fortet", "Röda rubinen" och allt som gick. Jag minns det som igår och skulle göra vad som helst och offra vad som helst för att få leva där för alltid.

Och jag var så stark då, brydde mig inte om någon annan, var stolt över mig själv, hade självförtroende och var envis, nästan för envis ibland. En hårfin gräns.. Jag var blyg, men hade ett självförtroende som försvann där i 10-12-årsåldern, och sen har jag inte sett röken av det!