Det är konstigt, för jag är väldigt intresserad av foto, design, you name it, kreativa sysslor och jag kan se hur något ska bli snyggt, men jag har dålig fantasi och är sjukligt okreativ. Det är så tråkigt när det är dom sakerna som intresserar mig, för annars brukar man ju intressera sig för saker som man är bra på, jag fattar inte varför min hjärna inte kan tänka så?!

Men jag har börjat tröttna på foto, armband osv bara för att jag är så kass på det och likaså för att jag inte har råd med alla tillbehör och prylar jag behöver för att få det riktigt snyggt! Hade jag förutsättningarna kanske det skulle gå bättre..

Jag vill göra en snygg bloggdesign, men jag får aldrig till det sådär riktigt bra. Jag vill knäppa fina foton men det blir sällan bra, jag kan inte heller manuella inställningar på min kamera vilket skulle underlätta men jag fattar inte ett skit av instruktionsboken, och jag vill verkligen blogga bra men jag kommer inte på något unikt och har så dålig fantasi. Det är så trist när man vill så mycket men inte kan nåt!

Varför kan jag inte drömma om något jag är bra på (vad det nu är?) eller något jag kan lyckas med.. Jag drömmer om att bli webbredaktör eller jobba på en pr-byrå, men hur ska det gå till utan kreativt tänkande?! Jag önskar att jag fötts med en annan hjärna alltså! :)

Nu har jag hittat en annan grej jag vill testa, att baka cupcakes. Frågan är ju vem som ska äta upp dom? :p Men det ser så roligt ut och jag skulle vilja vara bra på att göra tårtor och cupcakes, roligt att ge bort på födelsedagar och sånt, något personligt gjort liksom! Jag tänkte ta och köpa hem några saker till det när jag får pengar och öva inför en speciell "högtid" ;) Men det kan jag inte nämna här, än!

Någon som är superduktig på cupcakes är Eva Blixman! Jag har sagt det förr och jag säger det igen, hon inspirerar mig med underbara cupcakes och sååå fina foton!!

Här kommer lite smakprov från hennes blogg :) Dessa underbara konstverk..

Jag har varit deprimerad sååå länge, jag minns knappt hur det va innan jag blev det men nu har det ändå varit bättre i ungefär 1 år eller så, nu har jag ändå känt den känslan av att va lycklig ibland, innan kunde jag verkligen inte komma ihåg hur det kändes! Men jag är hela tiden rädd att jag ska falla tillbaka in i depressionen och jag har känt det komma krypande senaste veckorna, vilket är konstigt nu när det börjar bli vår och ljust det är då jag brukar må bättre än annars men inte nu tydligen! Idag va jag hos kuratorn och det va ju skönt, men efteråt va jag ännu mer deppig, satt på lektionen och tänkte bara åka hem! Men jag stannade, men känner mig inte alls bra... :/ Så jag vet inte vad jag ska göra, orkar inte va så nere igen och definitivt inte nu när jag måste klara skolan och vill ha en bra sommar, för förra sommaren va inte alls bra!

Jag blir rädd när jag känner att det är påväg för jag kan själv inte göra nåt för att hindra det.. Och jag blir rent ut sagt rädd för mig själv när jag är deprimerad! Jag började bli rädd för mig själv idag...

Men det är bara att försöka hålla huvudet över ytan och låta det ebba ut. Försöka att inte falla ner så djupt i gropen igen så det dröjer lika länge att komma upp, för det orkar jag inte! Då kommer jag missa 8 år till av mitt liv, det känns som att jag missat hela min tonårstid och allt roligt, jag minns knappt nånting jag gjort som gjorde mig glad och jag hade roligt!

Men jag vet att det finns dom som har det värre än mig, mycket värre.. Så jag ska absolut inte klaga! Men detta är min blogg, där jag skriver av mig.. Så ni behöver inte klaga! :) Är ni snäll..


Jag hade en annan sorts glöd i ögonen där, som gjorde mig vackrare, visst va jag smalare, men jag hade något sorts självförtroende som lyste ur ögonen... Som gjorde mig vacker!

Just nu känner jag mig inte speciellt målinriktad, jag är fruktansvärt trött på att plugga gymnasiet men jag måste komma ut därifrån med en 3:a, annars är jag inte alls nöjd och kommer inte komma in någonstans! När vi hade samtal innan jullovet låg jag på en 2:a men hade goda chanser till att komma upp på en 3:a om jag var där mer och pluggade med, och visst har jag varit där mycket mer! Och även pluggat mer.. Dock har jag en sån svacka nu där jag inte orkar göra ett skit, det enda som går bra är engelskan.. Och matten om man tänker så att jag fått ganska precis över godkänt på alla prov, men innan har jag inte vart i närheten av godkänt på det så jag är nöjd! Men om jag inte får en 3:a kommer jag inte komma in någonstans, en 2:a, eventuellt på nån riktigt kass utbildning... En 2:a står för Godkänt kan man säga och en 3:a för Väl Godkänt, då är det en sammanfattning över alla ämnen man läser! Så är jag jättedålig på ett ämne drar det ner alla andra, mindre bra system men så är det på folkhögskola... Så mitt första mål är att gå ut med en 3:a och jag tänker inte nöja mig med mindre! Jag ska även göra bra ifrån mig på högskoleprovet om 3 veckor..

Mitt andra mål är att få ett sommarjobb, allra helst i Stockholms-trakten så jag får bo där över sommaren i alla fall, det vore helt underbart! Visserligen skulle jag få dubbla hyror, men skulle även få dubbel inkomst så skulle fortfarande ha mycket mer pengar över än nu.. Men jag söker både här i västra götaland, Stockholm, Uppsala, Gävle och Söderhamn och runt om där, men det är ju svårt... Men något ska jag lyckas få! Och jag håller som sagt tummarna för Stockholm...

Mitt tredje mål är att i höst hitta en utbildning jag vill gå, det finns några jag vill gå men dom finns där jag inte vill bo.. Jag vill helst bo i Stockholm eller Gävle men där finns ingen av de utbildningar jag vill gå, eller ja någon kanske, jag ska ju söka massor både där och i Borås o Göteborg sen får vi se helt enkelt.. Jag har en månad på mig! Sen återstår det att se vart jag/vi hamnar. Jag skulle vilja läsa media, journalistik, kommunikation, you name it! Pr-utbildning eller liknande..

För mitt fjärde mål är att få ett riktigt bra jobb, såklart har jag alldeles för höga drömmar som att bli redaktör, kanske rent av chefsredaktör på en stor tjejtidning eller att jobba på en pr-byrå! Men jag har även mindre höga mål, i värsta fall liksom! Men jag måste ju satsa sen om jag inte lyckas har jag backup-planer! ;) Men man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna! And I will, jag vet att ingen tror på mig för jag är fruktansvärt lat i skolan nu, men gymnasiet är en helt annan sak, jag har inte valt att bara läsa matte, svenska, engelska och sånt, det är något man måste göra! Utbildningen jag väljer är något jag är intresserad av...

Sen är min dröm mitt ouppnåeliga liv där jag kan gå ut och äta sushi till lunch varje dag, köpa med sig en latte varje morgon på väg till jobbet, ut och dricka drinkar varje helg och bo mitt i innerstaden, ha en liten hund, köpa massa fina kläder och leva livet! Men såklart inte leva på att t ex vinna pengar bara och inte jobba, utan jobba hårt och sen leva för det!!! :) Det är väl allas dröm dock, så det kan man ju skratta lite åt, men man måste ju försöka.. :D

Men såklart önskar jag mig även kärlek, den sortens lycka! Men den har jag redan hittat och hoppas på att det får fortsätta så.. :D Familj, hus, och så vidare, det är väl min allra högsta dröm. Samtidigt som jag nyss ville bo i en lägenhet i innerstaden, men jag får väl ta det först sen hus ;) Hihi!

Vem vet, jag kanske överraskar alla med att slå till rejält! ;)

Detta har varit en sån riktigt dålig dag, dels för att det är söndag, jag har inte haft nåt kul att göra och det har inte varit speciellt bra väder, ingen sol och sånt! Igår mådde jag bra och för första gången sen i somras kände jag den där lyckokänslan i kroppen... Det är synd att det ska behöva ta så lång tid emellan att man känner sig lycklig!

Jag har ju varit depprimerad i sååå många år, sen jag va 12-13 år, det är först dom senaste 1-2 åren jag faktiskt börjat känna att jag mår bättre, men absolut inte riktigt bra. Men sen jag träffade Johan (trots mycket skit o motgångar där också) så har det känts bättre på nåt sätt. Men så fort det är höst och vinter blir jag deppig, förra sommaren gjorde jag ingenting så mådde inte speciellt bra (men bättre än på hösten) och det förstör så mycket i mitt liv, jag orkar inget fastän jag vill, jag klarar inte av att gå ner i vikt (för jag vill bara tröstäta) och jag får sjukdomssymptom pga deppression. Jag skriver absolut inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan bara för att få skriva av mig!

Jag hoppas bara en dag få vara riktigt, riktigt lycklig. Jag känner nu hur det börjar bli bättre och dom dagar vädret är bra har jag ork att ta mig utanför dörren och röra mig och så. Visst, jag måste upp i skolan trots att det är en dålig dag, och jag går dit, men jag orkar inte mer än så! Och på sommaren må jag va lycklig, men jag har inte lyckats gå ner i vikt och då mår jag ändå dåligt, kan inte gå i fina sommarkläder, inte gå på stranden, osv. Det är fruktansvärt!

Och nu fick jag tips på en ny "diet" av mamma, en antiinflammatorisk kost, som tydligen kan vara bra mot hudsjukdomen vi har men även andra inflammationer man kan ha i kroppen och folk med riktiga sjukdomar som ms och annat har blivit riktigt bra av detta. Jag vet att jag snackar om olika dieter/koster hela tiden och att jag ändå inte klarar dom. Men det här är ingen kost som förbjuder nåt, visst vissa saker bör man undvika men det är inte hela världen om man fuskar! Med dom andra dieterna stannar viktnedgången om man fuskar en gång... Detta skulle jag vilja testa både för att må bättre psykiskt, gå ner i vikt och se om rosacean lindras. Det är lite jobbigt att klara dieter, det funkar sällan och det är dyrt, men jag ska testa och se om jag mår bättre av det! Så nu ska jag försöka klara det från ikväll till fredag till att börja med, små steg i början!

Jag hoppas att jag en dag kan få känna mig riktigt lycklig, ett tag!! Fastän det kanske är för mycket begärt... Men nån gång måste man väl få känna den lyckokänslan längre än en halv dag?

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i


Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur


Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans


Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

Jag kanske kan vara väl personlig i bloggen ibland, kanske är det tråkigt att läsa om också! Men det är bara sanningen.. Jag tänker inte ge sken av att saker är helt perfekt när dom inte är det.. Till exempel Blodinbella, eller andra bloggare för den delen, ett förhållande kan inte vara så perfekt som det låter hela tiden, speciellt inte när man bor ihop. Men kanske om man har så mycket att göra så man inte ses så ofta, men jag o Johan ses inte spec ofta så som han jobbar o jag går i skolan, men jag tänker inte låtsas trots att folk verkar gilla att läsa om personer som har perfekta liv, perfekta förhållanden osvosv.

Och jag kan erkänna att jag ibland råkar hänga ut Johan lite väl mycket, men jag försöker att inte göra det, försöker bara skriva hur jag känner! Men det är svårt att inte få honom att låta som en kass pojkvän.. Men så är ju såklart inte fallet! Var han så kass skulle jag ju inte vara tillsammans med honom, han är helt underbar... Men jag behöver romantik, överraskningar, som håller liv i förhållandet och på den delen, är han mindre bra! Lika som att jag har dåliga sidor, svartsjuka och separationsångest, bland annat!

Och ja, som ni märker har vi det inte speciellt bra just nu, och jag vet inte alls vad jag ska göra. Jag vill inte göra slut och sen ångra mig heller, för det är ju vi, vi har så fruktansvärt roligt ihop och passar så bra på så många plan.. Så det är så fruktansvärt svårt att bara lämna allt! Och jag vet helt ärligt inte vad som skulle vara bäst... Jag kan inte ta ett sånt beslut!! För tänk om jag ångrar mig så innerligt sen, och så är det försent?! Och det kommer göra ont hur det än är, jag vill ju inte mista allt vi har.....

Fan aldrig kan det få vara perfekt så man slipper kärleksproblem... Första 8 månaderna var jag så fruktansvärt kär, men blev sviken om och om och om igen och det gjorde så ont, så sakta men säkert tynade känslorna bort.. Och jag vet faktiskt inte hur dom ska komma tillbaka! Jag gjorde det i rent självförsvar, intalade mig själv att få bort mina känslor så jag kunde lämna honom, slippa bli så sårad. Och nu när det väl är bra där, han gör allt för o få ha mig kvar och inte sårar mig längre, då har jag inga känslor kvar och vet inte hur dom ska komma tillbaka, för jag är så rädd att bli sårad igen!

Love love love.... Så vackert, så smärtsamt!

Man får ju som bloggare stå ut med anonyma kommentarer, trist bara att folk inte står för vad dom tycker/säger! Dock får jag inte så många taskiga anonyma, men ibland kommer dom och då blir man förbannad när man inte kan få svara för sig! Men ibland är det dumma idioter som först kommenterat i sitt riktiga namn innan och sen anonymt, med samma IP ;)

Men nåt som verkligen är sjuuukt onödigt, är när någon kommenterar min lillasysters blogg där hon skriver om sin anorexia och kommenterar "Du har lagt på dig lite ser jag :D", varför liksom?! Varför förstöra för någon som lider av en så fruktansvärd sjukdom som kan ta livet av en person?? Så idiotiskt så jag vet inte vad, blir så förbannad!!! Och när personen dessutom är anonym..... Klumpigt, riktigt klumpigt!!



Jag älskar dig, Lillstrumpa! :)

För ett tag sen skrev min lillasyster detta till våran andra syster, hennes storasyster & min lillasyster, och jag grät hela texten igenom! Hur kan en 12-åring skriva detta? Hon är ju bara ett barn!! Och att hon ens ska behöva tänka såhär... Jag försökte precis läsa upp det för Johan och sa att "Nej nej jag ska inte gråta", jag hann några rader sen kunde jag inte läsa mer! Jag fattar inte hur hon kan skriva nåt så underbart fint..



Det syns ju inte så bra vad det står så här får ni texten förtydligad;

Hanna, jag vet inte riktigt vem du är längre. När är det du? När är det anorexian?
Ditt humör är upp och ner.
Men en sak ska du veta: Varje gång jag har sett en stjärna falla, en kaka har gått i tre delar eller en ögonfrans hamnat på kinden, ja alla gånger då man ska önska sig något, så har jag önskat att du ska bli frisk. Man ska ju inte berätta det, då går aldrig önskningen i uppfyllelse, men jag hoppas du kan klara det utan att jag önskar mig det, och jag ville att du skulle veta det. Jag vill att du ska kunna stå framför spegeln och säga att du ser bra ut, inte att du är tjock, att du ska bli frisk! Jag har lovat mig själv att jag ska aldrig, aldrig börja tänka så.
Du måste kämpa!! Och när du väl är frisk kommer anorexian aldrig kunna ta ett tag om dig, för jag ska hålla om dig hårt, för evigt.

Du är min syster,

du ska vara en bra förebild.

Jag hoppas att du blir det en dag.

Du är det på andra sätt, men dom sidorna är svåra att se just nu.

JAG ÄLSKAR DIG AV HELA MITT HJÄRTA!

KÄMPA PÅ!

Eller ja, det har ju varit väldigt upp och ner så det kanske man inte kan kalla det riktigt, men kärleken har ju funnits där annars hade vi inte klarat oss igenom allt vi gjort!! Det känns underbart att allt är så bra igen nu... :)

Igår hade vi alltså 17 månader tillsammans, tiden går så otroligt fort, jag fattar inte!! Nästa månad har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år! Jag vill gärna åka till Stockholm på en weekend men för det första har vi väl inte råd och för det andra kommer mamma o pappa helgen innan då Johan är ledig, helgen efter jobbar han :(

Men nåt måste vi väl göra! Vi har gått på min favoritrestaurang på halvårsdagen, ettårsdagen och nu blir det ju inte den på ett och ett halvårsdagen då vi är där med min familj på helgen innan :) Men vi får ta och bryta traditionen och hitta nåt annorlunda nu ;)

Tack älskling för dom här 17 månaderna och fler hoppas jag att det blir! :D

Jag älskar dig!

Jag gick precis förbi buren med mina möss, och då ser jag att en av dom ligger helt stilla, rör henne o hon rör sig inte, hon andas bara snabbt.. Jag får panik, försöker ge henne vatten direkt i munnen, men sen slutade hon bara andas... :'( Faaan!!! Min lilla Olleh!! :/ Ringde Johan i panik och han skulle komma o hjälpa mig, han som t o m gått djurvård, men han hann ju inte hem nu innan hon dog...

Åhh.. lilla älskade Olleh! :( Trodde inte jag skulle bli såhär ledsen, men det är skitjobbigt rent ut sagt!!!

Jag satt i alla fall med henne när hon dog... Men det känns ännu mer jobbigt!! Fan. Kunde hon inte redan vart död. Tänk om jag kunde gjort nåt.. Hon va ändå bara strax över 1 år.. :/

Johan va precis hem och tog upp henne, kände lite på henne o sa att hon säkert hade en tumör eller nåt som gjorde att hon dog, eftersom dom är så framavlade! Så han la henne i en låda på balkongen så hon inte ska ruttna så ska vi begrava henne imorgon.. :) Tråkigt att begrava henne här bara där vi inte kommer bo så länge!

Johan va dock inte så kramvänlig i full mundering (uniformen) :p Men han är så söööt som kommer hem trots att han har så mycket att göra, och han va så snäll!!! Han vet hur mycket jag älskar djur, speciellt mina egna men alla djur!!! Jag hatar att se ett djur dö... Och ångrar att jag inte lekte med henne idag.. Hon va den bästa av mina möss, Olleh! Helt underbar..

Vi ses i himlen, Olleh! :)




Jag må vara töntig nu... Men that's me!

Det är så sjukt, under terminen jag gått på skolan, har nu 3 personer som går/gått där dött.. Och det är ingen stor skola, drygt 100 elever! Och enligt lärarna är det dom senaste åren det varit såhär.. Man blir nästan lite rädd! Jag har gått på ett större gymnasium och där dog en person under mina två år där...

I morse stod det på tavlan att vi skulle samlas i aulan, och jag trodde det handlade om val och det så jag bara "Guuud vad skönt att slippa lite av matten!", men när vi kom dit började rektorn berätta att en på skolan dött under lovet, och jag fick en sån klump i magen och hade ingen aning om vem det va. Och det visade sig att det va en kille jag visserligen inte direkt pratat med mer än att han stått med och diskuterat ute i rökrutan och det... Men det är så skrämmande! Han har alltså dagen innan nyårsafton ramlat i från en båt i Göteborgs hamn, och drunkat då han inte kunde simma. Om jag förstått allt rätt och om det stämmer... Man börjar ju fundera, vad gjorde han där själv en vanlig tisdagskväll? Ute på en båt i hamnen när man inte kan simma?

Usch. Jag får en sån klump i magen.. Och att det händer så mycket.. Först Nathalie som blir mördad, sen en kille som knarkar ihjäl sig (vilket iofs känns mer naturligt.... o vanligt... ) o nu denna killen som drunkar. Det är så hemskt! Och att man inte tänker på en person förens han är borta....

Haft ont i magen hela dagen! Och efter samlingen sa jag till Catrine.. "Jag hade hellre haft matte"... Haha, usch, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Trots att jag inte kände honom höll jag på att börja gråta när vi satt och hade en tyst minut. Men det blir så intimt, man pratar med så många på en så liten skola och sådär, så det känns verkligen.. :/ Och så våran lärare började nästan gråta, sist när det var Nathalie va hon inte sådär ledsen, vet inte vad det va nu.. Men så började hon prata om döden och hennes son som dog för några år sen.. Usch!! Klarar inte sånt här.

Låt ingen mer dö nu!!!!

Vila i frid, André! Du hade så mycket kvar i livet, men hoppas att du har det bra där du är nu.. Så bra som det går!

Det må vara så mycket snack om det och man kan bli ganska less på all hysteri. Men jag tycker det är väldigt viktigt, och intressant. Kanske för att jag det senaste året varit så nära inpå det? Inte hos mig själv men min lillasyster. Det gör så fruktansvärt ont att inte kunna göra nåt, att inte kunna trycka in i deras lilla hjärna att så som dom tänker är helt sjukt och inte alls stämmer. För för någon som tänker "normalt" så låter det helt sjukt. Hur kan man tänka som dom?! Det går inte att förstå.

Men nu såg jag att det skulle vara en dokumentär om detta ikväll, "22:40 Barn med anorexia" på tv 4. Så orkar jag vara vaken ska jag definitivt se det, och detta är till och med barn på 6 år! Det är riktigt sjukt. Men jag tror det är mycket det smala idealet som spelar in, personligen tycker jag att det har blivit mycket bättre det senaste, men man är fortfarande alldeles för inriktad på det idealet. Jag själv är ju överviktig och försöker gå ner i vikt, både för hälsa och utseende, men inte för att bli pinnsmal utan bara normalviktig, vad det nu är, men i mina ögon är det smal men med former. Ingen pinne. Men det är lättare sagt än gjort för vissa, min andra lillasyster till exempel äter helt normalt men är väldigt, väldigt smal, och jag var likadan när jag va 12 år.

Eftersom jag gillar detta ämnet och på gymnasiet skrev jag ett arbete om det, så har jag även valt det nu som projektarbete på psykologin. Inte bara anorexia utan ätstörningar över huvud taget. Men man kan väl säga att problemet jag har, att äta för att jag är ledsen eller har tråkigt också är en ätstörning, men jag tänkte mest rikta in mig på bulimi och anorexi. Och det känns ännu mer intressant och viktigt nu när jag varit så nära inpå det, innan hade jag aldrig riktigt varit så nära det.

Det är sjukt att samhället ska behöva vara så, så att det framkallar fler och fler fall av ätstörningar!

Varning för ett deppigt inlägg, ni som stör er på sånt kan ju sluta redan nu!

Jag önskar att jag kunde sjunga bättre, jag älskar att sjunga och gör det jämt!! Jag har sjungit i kör i hela mitt liv sen jag var liten tills jag började gymnasiet ungefär. Jag saknar den tiden, även om kör kanske inte är det ultimata jag är ute efter, jag sjöng även solo inför hela skolan på skolavslutningen i 6:an, jag längtar tillbaka och hoppas komma igång och bli bättre igen! Jag blir så avundsjuk när jag hör folk sjunga att jag nästan får gråten i halsen, jag vill också låta så. Jag tyckte att jag var bra på att sjunga, men nu vet jag inte längre. Va det för att jag hade självförtroende då? Eller har jag blivit sämre då jag inte hållt igång? Jag vågar ändå inte för jag vet att jag inte är speiciellt bra.. Längre..

Jag vill bli framgångsrik, jag vet inte hur och då menar jag inte miljonär, men ett bra, roligt och välbetalt jobb. Hitta något jag verkligen vill satsa på och lyckas med, för jag vet att jag kan innerst inne, det är bara att jag är alldeles för feg och har alldeles för dåligt självförtroende.

Jag ska till att börja med nu klara av skolan, sen hitta en bra utbildning och lyckas med punkten ovan, satsa allt! Jag vill även hitta något att göra och satsa på vid sidan av skola och allt. Jag behöver nåt roligt, även om jag "bara" har skolan, är jag så stressad hela tiden, kan inte sitta still, skakar med benen, ont i magen varje dag.

Jag vill lyckas med att gå ner i vikt, "Gör det bara då", jag vet, men det är så svårt, när jag har noll självdiciplin och noll självförtroende, även om det blivit bra mycket bättre det senaste när jag fått stå på mig! Men det är så fruktansvärt svårt... Men jag vill inget hellre, än att kunna klä mig i dom kläder jag vill, visa mig bland folk utan att skämmas, känna mig snygg och få självförtroende att lyckas med det jag vill i livet, och allra mest, kunna gå på stranden för första gången på flera år.


En smal Sarah på halloween, I'll be there again! (till vänster)

Jag vill få klara mål i mitt liv, klara upp vad jag vill satsa på och ge allt!

Gårdagen fick mig att tänka. För första dagen på, minst ett halvår, mådde jag sådär fruktansvärt bra. Inget ont i magen, inget illamående och inga andningsproblem och panikångestsymptom. Det va så skönt!! En enda dag, som tyvärr gick snabbare än alla andra dagar, såklart. Det var nog första gången på 6-12 månader, om ens det. Jag har så mycket press på att veta vad jag vill plugga, vad jag ska jobba med, hitta sommarjobb, hitta extrajobb, klara skolan jag håller på med nu, få upp klara mål, hitta en hobby så jag slipper sitta hemma och tänka, sakna min familj, ja allt. Och oron över att vårt förhållande ska rasa, igen. Om det nånsin kommer bli helt återställt trots att jag gått vidare från det som hänt... Det låter säkert som småsaker...

Men för mig är det stora saker!



Vad lycklig man var då! Vilket problemfritt liv.. Om jag bara vetat vad som väntade.. Men det kanske var tur det! Men jag blir ledsen vid tanken på att man aldrig får vara liten och lycklig igen!

Det för verkligen ont! Vill bara vara hemma hos mamma, leka med mina systrar, bada i badkaret medans mamma städar huset, det luktar sådär rent, musik i hela huset, nybäddade sängar, en mysig kväll framför "Fångarna på fortet", "Röda rubinen" och allt som gick. Jag minns det som igår och skulle göra vad som helst och offra vad som helst för att få leva där för alltid.

Och jag var så stark då, brydde mig inte om någon annan, var stolt över mig själv, hade självförtroende och var envis, nästan för envis ibland. En hårfin gräns.. Jag var blyg, men hade ett självförtroende som försvann där i 10-12-årsåldern, och sen har jag inte sett röken av det!

Jag har ju inte vetat om jag verkligen har nån fysisk sjukdom (är dock alldeles för rädd för o få veta) eller om det vart psykiskt. Och nu på senare har jag verkligen funderat på om det är nåt fysiskt.. Och så idag, kom det igen värre än på väldigt länge. Den jobbiga andningen, klumpen i halsen, yrseln, illamåendet och skakningarna i kroppen, rastlösheten osv, allt på engång vilket inte händer så ofta nu! Känner bara hur jag vill gråta... Eller kände det börjar lätta nu..

Men, så hittade jag en tråd på "Ångestsjukdomar i fokus" och läste en tråd om symptom på panikångestattacker, jag har läst en lista på symptom innan men nu när folk skrev exakt hur dom kände blev jag helt 200% säker på att det är panikångest. Det är exakt så jag känner. Blev lättad på ett sätt, men ändå jobbigt då detta blir värre o värre för varje år och det kan leda till ännu värre symptom... Och det pallar jag inte!! Men skönt att veta att jag inte är dödligt sjuk eller nåt som jag jämt får för mig.. :p Andningen lättade lite nu när jag läste det där och är helt hundra på vad det är. Sen har jag självklart lite tungre o andas ibland pga övervikt men såna här gånger är det inte så.

Som tur är har det kommit mer sällan nu, förut hade jag såna här attacker flera gånger i veckan (med alla symptom) numera har jag det fortfarande i stort sett nån gång varje dag (ibland 10 min ibland flera timmar, precis som innan) men med bara andningen och ev nåt annat symptom, men inte som nu att jag verkligen håller på o svimma och känner gråten i halsen. Sist jag grät för jag fick sån panik va förra hösten tror jag faktiskt... Men såklart fick jag det idag innan Johan skulle till jobbet så jag sitter ensam :/ Kunde åka till Catrine men jag pallar inte det just nu, vill ändå va hemma hos mig när jag har detta så jag känner mig lite bekväm...

Fan vad jobbigt det är, skriver inte detta för att nån ska tycka synd om mig :p Måste bara skriva av mig! Jag får detta i intervaller och sitter då bara o gungar o skakar i kroppen, intervaller av kanske 1 minut eller 30 sek, och just nu har jag det och då blir jag så rastlös så jag måste skriva eller göra nåt så lättar det lite. Fan vad snabbt jag skriver när jag har detta haha, bättre än jag brukar t om :p Behöver inte kolla på tangentbordet en enda gång ;D Om man nu ska se nåt positivt med det hela....

FAN jag vill dö känns det som. För tillfället.. Hehe :) Men det vill jag inte egentligen för jag är sååå lycklig nu... Det värsta är att detta blir värre när jag låter mig va lycklig :/ Är nämligen lyckligare än nånsin nu o lika va jag lyckligare än nånsin i vårt förhållande när jag sist hade detta... :( Men har ju fortfarande stress över pengar, skola, framtiden osv.

Ja ja nu ska jag inte tråka ut er... Börjar lätta lite nu... Puh!!!

Ännu en attack avklarad.. :) Höll bara i sig 3½ h denna gången.. :p

Funderar på o gå till doktorn och kolla om antideppressiva eller nån annan medicin som kan lindra detta. Visserligen är jag faktiskt inte deprimerad nu, första gången på säkert 8 år jag inte är deprimerad, har inte vart det på några månader nu.. Men kanske sitter det där inne ändå.. Men jag mår bättre än på väldigt många år... Så kanske inte det är rädd medicin men nåt måste det ji finnas.. Eller är det bara o stå ut? :(


Såhär känner jag mig....

Idag i skolan såg vi "En obekväm sanning" (An inconvenient truth), med Al Gore, på samhällskunskapen. Jag har inte sett den innan, och vi hann inte se klart riktigt hela men nästan, och den va sååå sjukt bra!! Alla borde verkligen se den, den får en att tänka till. För det ska erkännas att jag inte är speciellt miljömedveten och man tar inte detta på allvar, men jag fick mig en riktig funderare där under filmen, jag måste verkligen dra mitt strå till stacken också! Jag vill inte att mina barn ska behöva lida pga att vi inte ansträngt oss. Det behövs så lite från varje person..

Några tips som förbättrar miljön;
Åka med lokaltrafiken oftare
Källsortera hemma
Spara på energin (stäng av lampor, datorer osv när du inte är hemma)

Visst, Sverige bidrar ju inte med speciellt mycket i jämförelse med t ex USA, så jag hoppas verkligen dom gör sitt eftersom dom är det allra största hotet, då dom förstör lika mycket som asien, europa och sydamerika tillsammans! Men man kan ju ändå göra det lilla, tillslut så kommer det räknas, och man kan ju uppmuntra andra och tillslut kommer det sprida sig allt mer runt om i världen, dessutom kan så lite egentligen göra så mycket!!

Men det var hemskt att se alla bilder på glaciärer för 20 år sen och idag, vilken otrolig skillnad, jag hade ingen aning om att det var så illa! Och det att isbjörnarna får simma upp till 95 km för att hitta ett isflak, och på grund av det drunknar. Det är hemskt. Fruktansvärt!! Men man känner sig så liten och hjälplös.. Vad kan lilla jag göra åt allt detta liksom?!

Och frågan är ju om det inte är försent om inget drastiskt händer. När man såg diagrammen för 50 år framåt, tänk på att då lever jag fortfarande (förhoppningsvis) och är 70 år, hur värmen på jorden kommer stiga osv. Det går spikrakt upp!! Man blir fan rädd när man ser detta.. Och inte bara för en själv utan för dom som kommer efter oss.. Vad kommer hända med dom?! Kommer jorden dö ut?

Den filmen borde vara ett måste att se! Den borde visas på alla skolor och alla som inte går i skolan borde verkligen lägga 2 timmar på att se den!!! Ruskigt bra. Synd bara att jag blev less på slutet när vi kollar 1½ h i streck bara för man satt rakt upp och ner i en stol och blev trött. :)

Men, se den!!!! En ruskigt spännande film..

Idag var det en som jobbar med världens barn i skolan
och visade bilder och berättade..
Det gör verkligen ont att se och höra dessa saker,
men man behöver tänka till! Vilka i-landsproblem man klagar på!

♦ Familjer där dom dricker alkohol för att döva smärtan,
trots att dom inte har råd med mat i stället,
dom ger barnen alkohol för att döva hungerkänslan.
♦ 29 000 barn dör varje dag.
♦ Antalet HIV-smittade ökar kraftigt, speciellt i dom afrikanska länderna, och det sjuka är att dom inte gör någon propaganda om att man ska använda preventivmedel eller så i dom länderna, ledare för länderna påstår dumma saker som att duscha av sig hjälper mot hiv, man blir inte smittad om man äter rödbetor, mm. Och folket vet inte bättre då dom inte får någon annan information!

Det är så sjukt.. Och hemskt..
Hoppas ni kollar på galan i helgen
och kanske skänker en slant! Det ska i alla fall jag göra..

Make a difference!

Ingen har väl missat den tragiska händelsen i Alingsås i maj, som nu fått sitt slut? Jag har följt upp det i min gamla blogg, men eftersom jag inte tänker ge ut den adressen just nu, så kan ni ju inte läsa det..

Men i korta drag, så försvann hon spårlöst en kväll i maj, dagen efter sin 20-årsdag, och ingen vet vad som har hänt. Den 29 september hittades en kropp i Fölene utanför Herrljunga, 4 mil från Alingsås där hon försvann, några hundra meter från hennes sambos föräldrahem, så vem skulle det annars vara? Det var ganska klart redan innan det var utrett, att det var hon. En kvinnokropp, nära Alingsås. Det var även ganska klart vem som hade gjort det, och han har ju nu erkänt. Även att det var ett mord, och inte en olyckshändelse..

Det sjuka är att nu kommer det helt plötsligt fram uppgifter om skumma bilar, man sett honom gå fram och tillbaka från lägenheten under eftermiddagen, osv. Han hade troligtvis ihjäl henne i lägenheten, då dom hade ett riktigt stort bråk där, och sen bar ner henne i bilen samma dag eller dagen efter och åkte och begravde henne.

Hur kan man döda sin egen flickvän? Hur kan man bo i ett hus några hundra meter ifrån där man vet att ens flickvän ligger död i flera månader? Jag förstår verkligen inte tankegångarna.. Säkerligen var det en impulsgrej, även om det inte var en olyckshändelse att hon dog.

Jag känner extra mycket för detta, så jag ser människorna omkring mig lida. På "huvudgatan" med butiker i stan, där dom bodde, ligger ljus, blommor och brev utanför deras port, hon och han gick på skolan jag går nu förrförra och förra året, jag har vänner i skolan som gick med henne och kände henne, eller honom. Min pojkvän gick även där med honom och blev bra vän med honom, så det gör ont att se honom må så dåligt.. Han skulle ju aldrig tro att hans vän kunde göra detta? Han ringde även min pojkvän två dagar innan mordet, och då hade han inte ringt på månader! Han var orolig över att det höll på att ta slut och var väldigt upprörd och så, min pojkvän försökte prata med honom och kom med förslag att göra något gulligt för henne och sådär...

Men så slutade det såhär..

Så himla tråkigt, att någon ska behöva dö i onödan! :/ Det gör ont i mig.. Jag har aldrig haft så ont i magen över något sånr här, och då känner inte ens jag nån av dom..

Hur kan man göra såhär mot någon?

Anledningen till att jag började skriva detta nu var att jag hittade en hemsida tillägnad henne, väldigt fint!