Jag har varit deprimerad sååå länge, jag minns knappt hur det va innan jag blev det men nu har det ändå varit bättre i ungefär 1 år eller så, nu har jag ändå känt den känslan av att va lycklig ibland, innan kunde jag verkligen inte komma ihåg hur det kändes! Men jag är hela tiden rädd att jag ska falla tillbaka in i depressionen och jag har känt det komma krypande senaste veckorna, vilket är konstigt nu när det börjar bli vår och ljust det är då jag brukar må bättre än annars men inte nu tydligen! Idag va jag hos kuratorn och det va ju skönt, men efteråt va jag ännu mer deppig, satt på lektionen och tänkte bara åka hem! Men jag stannade, men känner mig inte alls bra... :/ Så jag vet inte vad jag ska göra, orkar inte va så nere igen och definitivt inte nu när jag måste klara skolan och vill ha en bra sommar, för förra sommaren va inte alls bra!

Jag blir rädd när jag känner att det är påväg för jag kan själv inte göra nåt för att hindra det.. Och jag blir rent ut sagt rädd för mig själv när jag är deprimerad! Jag började bli rädd för mig själv idag...

Men det är bara att försöka hålla huvudet över ytan och låta det ebba ut. Försöka att inte falla ner så djupt i gropen igen så det dröjer lika länge att komma upp, för det orkar jag inte! Då kommer jag missa 8 år till av mitt liv, det känns som att jag missat hela min tonårstid och allt roligt, jag minns knappt nånting jag gjort som gjorde mig glad och jag hade roligt!

Men jag vet att det finns dom som har det värre än mig, mycket värre.. Så jag ska absolut inte klaga! Men detta är min blogg, där jag skriver av mig.. Så ni behöver inte klaga! :) Är ni snäll..


Jag hade en annan sorts glöd i ögonen där, som gjorde mig vackrare, visst va jag smalare, men jag hade något sorts självförtroende som lyste ur ögonen... Som gjorde mig vacker!